Det finns så mycket man vill, borde och måste göra och alla de här sakerna kommer ju ganska ofta i konflikt med varandra. Dygnet har ju som bekant bara 24 timmar. Det verkar vara praktiskt omöjligt att vara en bra hustru, mamma, vän, dotter, dotterdotter, kollega och samtidigt ha lite tid för egna behov och önskemål. Det är många pusselbitar som ska bli (tillräckligt) nöjda?
De uppenbara måstena är ju inte så mycket att orda om och utöver dem vill man ju ha tid för sin familj och helst även för sin släkt och sina vänner också. Detta ska sedan jämkas ihop med arbetet, som när det kräver extra går ut över de andra pusselbitarna (som ibland är kollegorna om man prioriterar andra pusselbitar). Släkten och vännerna ser man alltför sällan. När ungarna blir stora och man inte längre försummar dem när man prioriterar sig själv, får man väl se om vännerna orkat vänta... Jag kan inte klandra nån annan än mig själv om de inte orkar.
Man får antagligen försöka ha lite selektivt samvete. Jag orkar inte ha dåligt samvete över allt jämt! Nåt jag i alla fall inte tänker ha dåligt samvete över är att jag inte är blodgivare. Läste en liten rekryteringsbroschyr i lunchrummet hos företaget vi (än så länge) hyr lokaler av på jobbet och kan nöjt konstatera att jag inte ens får ge blod. Så var det med den saken! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.