Man ska ju vara en så himla bra förälder till sina barn... Kompisen M har ett boktips av danske familjeterapeuten Jesper Juul. Nu har jag iofs inte läst just den boken (än), men ett antal artiklar av och med samme man. Allt är ju enkelt i teorin, som bekant.
Scenen som utspelades igår när sonen ville att jag skulle sitta och se på när han byggde lego (och jag sa nej för att jag inte tyckte det var kul), är tydligen ett exempel på hur man är en "autentisk förälder". Vill man inte göra något ska man säga det. Enligt Juul blir barnet frustrerat, vilket är nyttigt eftersom det leder till att barnet lär sig att respektera både sina egna och andras behov. Tycker dock att det mest skapade en massa tjat från hans sida...
Nä, sån litteratur är nog inget för mig. Det enda jag får ut av det är sjukt dåligt samvete och en längtan att fly långt, långt bort för att förskona mina barn från sin mammas totalt felaktiga sätt att förbereda dem för vuxenlivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.