Kan inte de de dåliga samvetena bli färre nån gång? Om man lägger mycket tid på att få bort dem dyker snart nya upp, kanske för att man lagt för mycket tid på de dåliga samvetena att andra, nya poppar upp?
Sonen bad om att få bli hämtad kl 15 idag när jag ändå är hemma i influensa, men jag orkar inte åka och hämta honom! Han såg sin chans att bli hämtad tidigt som "alla andra", men jag orkar bara inte. Hur taskigt känns inte det? Man ska ju orka med sina barn, hurdan mamma är man annars? Och hur älskad känner sig en son?
Hade funderat lite på varför skolan plötsligt slutade med veckobreven, men jag tänkte att de kanske inte orkade mer när terminen gått en bit eller att det inte fanns tid när en i personalen blev sjukskriven en längre tid. Tog jag mig tid att fråga? Nej! Nu visar det sig att de gått över till mail, men trots att jag angett min adress på minst tre blanketter till skolan får jag inget mail. Maken har fått mail varje vecka, men inte läst dem. Och jag får dåligt samvete över att jag inte brytt mig mer...
På samma sätt får jag dåligt samvete över att jag inte ringer makens nyopererade släkting och hör hur det är med henne när han inte gör det. Hur svårt är det? Eller att jag inte ringer min cancersjuka mormor oftare. Så fort jag haft haft ett för långt uppehåll i kontakten har hon alltid haft det extra jobbigt. Det finns ju liksom inga ursäkter. Men skicka snigelpost då! Det kan man göra från datorn när man vill, så man behöver inte ens sticka ut näsan ur huset (bara ta fram plånboken). Ja, men gör något i alla fall. Och då menar jag inte att äta en 88:an till lunch...
Om man bara tar tag i saker i tid hinner de inte inte bli dåliga samveten - att jag aldrig kan bli en bättre människa och lära mig en sån enkel sak...? Då skulle de dåliga samvetena faktiskt bli färre och man skulle inte framstå som ett sånt stort jäkla ego. Snacka om att inte förstå sitt eget bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.