Alla föräldrar vill förstås att deras barn ska ha bra grundtrygghet och självkänsla. Det åstadkoms tydligen med bra och konstruktiv kommunikation. Okej, det låter bra.
Barn har naturligt en god självkänsla och den vill vi att de ska bibehålla genom livet. De ska känna att de duger. Vi ska bejaka barnens känslor, t ex sorg, ilska etc, och respektera dem, oavsett om vi förstår eller inte. Vi måste inte ta itu med känslorna direkt, det räcker med attt möta dem. Det är svårt att göra det på rätt sätt, inser jag. När jag läser artikeln som refereras ovan känner jag att jag instinktivt skulle göra fel.
Ett exempel beskriver när barnet är ledset. Då ska vi inte direkt försöka trösta. Om barnet t ex är ledset när det blir lämnat på dagis kanske man säger "jag kommer hem sedan och då gör vi något roligt". Då kommunicerar vi att det inte är okej att vara ledsen. I stället ska man sitta tillsammans en stund. Man kan berätta hur man själv saknar barnet på dagen och att det kan hjälpa att titta på ett foto av den man saknar. Då lär vi våra barn att det är naturligt att vara ledsen ibland och hur de kan hantera det.
Det finns flera exempel i artikeln som visar hur man kan göra rätt och fel när man bemöter sina barns känslor och hur man bör kommunicera. Allt låter väldigt bra, men det kan nog vara svårt att hålla allt i huvudet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.