Sonen lekte hos en kompis igår efter dagis. När jag kommer för att hämta honom säger pappan glatt att allt har funkat så bra. Precis när vi ska gå frågar mamman pappan om han berättat för mig vad som hänt. Mitt hjärta fryser till is... Pappan himlar bara med ögonen som svar och mitt hjärta tinar en aning. De var tre killar som spelade fotboll och under matchen råkade storebrorsan sparka deras son i skrevet ("jag råkade sparka honom i naveln när vi spelade fotboll"). Sonen ville först inte säga förlåt, eftersom den andre killen inte hade gjort det när han sparkade en boll på hans arm. Båda säger förlåt till varandra och spelar vidare. Kändes som en typisk vardagskonflikt för dem.
Är detta verkligen en stor sak som måste "berättas" för föräldrarna med allvar i rösten? Det kommer hända massor med gånger! Barn måste få leka och röja lite. Och få lösa sina konflikter själva. Jag blir så trött på alla som strävar efter perfektionism hos barnen! Ska de inte våga leka ens? Jag förstår ärligt talat inte varför folk har en så konstig syn på barn. Är det inte ganska normalt att en femåring gör fel ibland, säger något dumt eller blir uppspelt och leker lite vilt? Learning by doing...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.