När jag precis kommit hem igår ringde det på dörren. Det var vår granne som har barn på samma dagis. Det var ingen artighetsvisit precis. Hon skällde ut oss och sonen för att han sagt att hennes son inte fick vara med och leka och gett honom en knuff på dagis. Utskällningens storlek kan knappast motsvara "brottet" och hon hade dessutom redan skällt ut honom när det hände. Sonens försök att förklara vad som hänt avbröts med ett abrupt "skyll inte ifrån dig!". Efteråt ville han inte säga mer ens till oss.
Hennes slutsats var att vi inte tar vårt ansvar som föräldrar, vilket ju rimligtvis inte kan tolkas på annat sätt än att vi är dåliga föräldrar. Mina försök att få henne att inse att hon även måste prata med dagis om hon tycker det inte fungerar där, ansågs vara ett sätt att smita undan ansvar. Man kan bli knäckt för mindre...
Mina barn är inte perfekta. Inte jag heller. De gör dumma saker ibland. Det gör jag med. Och så skulle det vara även om jag vore den bästa föräldern i världen. Barn är mästare på att kläcka ur sig spontana kommentarer som ibland inte är så lyckade. De säger vad de känner utan censur. Att tänka efter före och välja sina ord lär man sig med åren. Man är inte fulllärd vid 5 år, men vi jobbar på det.
Usch, låter inte så trevligt! Och tycker verkligen inte det låter så konstruktivt att skälla så där. Tycker väldigt synd om storebror som inte fick en chans att förklara och inte ville berätta sen.
SvaraRaderaTycker att vi som vuxna måste visa hur man ska agera och då menar jag att man måste säga ifrån vad man inte tycker är ok men försöka göra det på ett lämpligt sätt.
Håller med om att det känns som om dagis måste hjälpa till att hantera detta.