Då och då slår det dåliga mamma-samvetet till igen. Man vet att man antagligen inte gör riktigt rätt, men man vet inte heller hur man ska göra för att göra rätt.
Nu är det sommar och många barn är långlediga. Inte mina barn. De får 3 veckors semester från dagis, precis som maken och jag får 3 veckors semester från våra jobb. Storebrorsan fick lite extra i och med en vecka på landet hos farmor och farfar. Gör vi fel som inte ger barnen längre sommarlov? Det är klart att det vore skönt för dem att få en längre ledighet - vem vill inte vara ledig mer? Ska man gå omlott mycket med semestern på sommaren och prioritera barnens långledighet framför ledighet hela familjens semester tillsammans? Känns lite som att låtsas att man är skild, tycker jag.
Just nu är personaltätheten högre än någonsin på dagis och de har tid att åka på utflykt. Är det då bättre att vara mer ledig andra tider på året än att ta barnen från dagis när det är lugnt och skönt och extra kul?
Och hur mycket "ska" man jobba som småbarnsförälder? Läste en debatt på tidningen Mama i ämnet. Tydligen är det totalt förkastligt enligt många att båda föräldrarna jobbar heltid om man inte verkligen måste. Vi måste inte jobba heltid båda två för att kunna äta och behålla huset, men vi gör det ändå. Varför jobbar vi inte båda deltid för att kunna tillbringa mer tid med barnen nu när de fortfarande vill vara med oss? Jag hävdar att det inte beror på att vi är konsumtionsgalna, utan på att vi försöker passa in i samhället (kanske på våra barns bekostnad). Det är trots allt enklare att jobba heltid som "alla andra" än att vara deltidare. Har man fel jobb då eller har man för klent psyke för att säga ifrån?
Den som har facit kanske bara kan kasta in en länk i kommentarsfältet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.